Då sitter jag här framför datorn som vanligt men denna gång ska jag försöka göra något produktivt. Vädret är soligt och varmt och klockan är strax före två, frukostdisken står på vardagsrumsbordet, pyjamasen sitter på kroppen och hemmet ostädat. Med andra ord ser det ut som vanligt för mig, ja iaf som det har gjort sedan mars 2013.

Barnen är ute och leker med sina bästa kompisar, lyckligt ovetande om deras hopplösa mamma som inte orkar att leva ett normalt liv, ja vad nu ett normalt liv innebär men jag önskade att picknikkorgen var packad och att vi låg på en underbar strand och njöt av värmen men det är fysikt omöjligt. Bara tanken gör mig trött. För ett tag sedan hade jag gråtit över detta och haft dåligt samvete för att jag är en hopplös förälder. Men idag är jag så jaded att jag bara rycker på axlarna och på något sätt accepterat att jag mår dåligt och att må dåligt psykiskt påverkar kroppen på ett sätt jag trodde var omöjligt.

Min man är ute och letar bil då vi behöver en ny, ärligt talat har jag engagerat mig minimalt i detta letande för det finns inte plats i mitt huvud för mer än det jag har. Men jag ser på honom att han tycker det är kul och de engaerar honom vilket jag verkligen unnar honom. Vilketstöd han har varit under denna vår och vad han har fått stå ut med. På något vis förlorade han sin fru, han har sett min personlighet försvinna och ersatts med en ångestfylld oreda som gråter, sover eller bara sitter i soffan. Jag vet inte om jag hade orkat med det om det hade varit ombytta roller, förtusan jag orkar inte med mig själv!

Det är svårt för mig att sitta här hemma alldesle själv, jag lutar mig mycket mot datorn och tven för att undvika att ångesten tar över och att jag blir en gråtande röra. Jag kämpar för att inte ringa min man och gråta, jag vill se glad t när baranen kommer in för attt dricka, äta eller vad dem nu vill göra. Barnen är viktigast av allt, dem vet självklart om att jag inte är mig själv men det ska absolut inte påverka dem mer än nödvändigt. Allt jag gör är för dem och vore det inte för mina barn hade jag mer än gärna legat 4 feet under...